Tro, hopp och kärlek

Jag har misst många vänner och kanske även kärlekar för min blindhet. Jag har inte sett, eller kanske inte vågat se ordentligt på människor. Varit rädd för vad de hört, vad de vet, vad de tror. Vågar inte chansa. Utan stänger in mig, in i min vrå. In i min egen värld, där bara jag existerar. Där bara jag får vara.

Jag har insett att många faktorer kan röra om, ändra på det som varit. Ändra på löften, ändra på hur man är som person. Vänner kommer och går, det är bara att inse. Inse att det inte alltid blir som man vill, som man trott. Utan ibland får man ändra sig, titta åt ett annat håll. Leta efter någon ny, någon att älska den tid man har. Kanske håller det livet ut, kanske håller det bara ett par dagar. Ingen vet.

Det jag vet, är att man aldrig får ge upp. Aldrig släppa taget om hoppet, aldrig släppa taget om tron. Gör man det, kan man även släppa taget om livet, om allt man någonsin hoppats och trott. Ingenting är lägre någonting värt om man slutar hoppas och tro. Hoppet och tron är de enda man har kvar när livet lämnar en, när allt man har plötsligt tar en annan väg. En annan väg, bort från mig.